Stjärnornas åldrar synliga från jorden

Åldern för stjärnor som är synliga på natthimlen varierar avsevärt, och deras primära bestämningsfaktor är massan. Denna grundläggande egenskap dikterar hur snabbt en stjärna förbrukar sitt kärnbränsle.

Stjärnor bildas från gravitationskollapsen av täta områden i gigantiska molekylära moln av gas och damm.
Deras livslängd på huvudsekvensen är omvänt proportionell mot deras massa: mer massiva stjärnor har högre kärntemperaturer och -tryck, vilket leder till snabbare kärnfusionshastigheter.
Ljuset vi får från avlägsna stjärnor har färdats i många år, vilket innebär att vi observerar dem som de såg ut i det förflutna, inte som de är i nuet.
Denna tidsmässiga fördröjning gör det möjligt för astronomer att studera stjärnutveckling genom att observera stjärnor i olika skeden av deras liv, i huvudsak undersöka kosmisk historia.

Stjärnans livslängd efter masskategori

Stjärnmassa i förhållande till solen	Typ/egenskaper	Ungefärlig livslängd för huvudsekvensen
0,1 - 0,5 solmassor	Röda dvärgar (t.ex. Proxima Centauri)	Hundratals miljarder till biljoner år
0,8 - 1,2 Solmassor	Solliknande stjärnor (gula dvärgar)	10-15 miljarder år
> 8 solmassor	Massive Blue Giants (t.ex. Rigel)	3-100 miljoner år

Medan massiva stjärnor är sällsynta, gör deras extrema ljusstyrka att de kan ses över stora avstånd, vilket gör dem framträdande på natthimlen trots deras korta liv. Omvänt är de allra flesta stjärnor i galaxen röda dvärgar, som är mycket långlivade men för mörka för att kunna ses utan optisk hjälp från jorden, även om de är relativt nära.

Vår sol är en gul dvärg, cirka 4,6 miljarder år gammal, och är för närvarande halvvägs genom sin huvudsekvensfas.
De absolut äldsta stjärnorna som upptäckts, som ofta finns i klothopar eller den galaktiska glorian, uppskattas vara nästan lika gamla som själva universum, cirka 13 miljarder år.
Att studera dessa forntida stjärnor ger insikter i förhållandena och sammansättningen av det tidiga universum.